Nyss hemkommen från Hovet sitter man och skall försöka ge ett kortfattat referat av vad som hände under kvällen. Till att börja med så var Hovets Hörna stängd i vanlig ordning. Vill ni inte kränga bira på de här matcherna skall ni fan inte få kränga nåt på derbyna heller!

Bajen kom ut taggade och gjorde ganska komfortabelt både ett och två noll och visade upp en fart och fläkt som lovade gott, men vad hände sen? Man slutade åka skridskor och uppträdde som yra höns och Huddinge tackade och tog emot. Vips så hade tre puckar smitit förbi Henrik Karlsson i målet som inte fick nån hjälp alls av sina utespelare.

Bajen kunde ändå hålla jämna steg med Huddinge men efter varje kvittering så var det hönsgård och tafatt spel igen och Huddinge kunde slå in nya ledningsmål. Så höll det på andra perioden ut och inför den tredje var ställningen 4-5.

Efter bara 22 sekunders spel i den tredje perioden så kunde Jonathan Perssson skyffla in pucken och det var åter kvitterat. Sen kom årets mål. Det vågar jag nog utnämna det till.

Rikard Karlsson tar pucken bakom eget mål och sätter full fart mot motståndarmålet. Efter ett trixande genom hela Huddinge kommun lägger han pucken retfullt enkelt vid sidan om målisen vid dennes högra stolprot. Jublet som utbröt slog "Gudrun" och "Per" och allt vad dem kallas i orkanstyrka och skänkte hopp i en sargad bajensjäl.

Huddinge tar sedan ut målvakten och Tomas Lindgren kan osjälviskt passa fram till Rikard Karlsson som får sätta slutresultatet 7-5 i tom bur.