Förra vintern hade jag tappat känslan för det, vinst eller förlust för hockeylaget spelade ingen roll, jag kände ingen glädje, sorg eller upprördhet vid segrar respektive torskar. Bra spel lämnade mig oberörd. För att få tillbaka lusten, kärleken och suget beslutade jag mig således för att tvärt lämna uppdraget som ordförande i Bamsingarna, sluta jobba ideellt och ta en paus ifrån allt vad Bajen heter. 

 

Våren och sommaren går, noterar att A-laget träningsmatchar inför en ny säsong men tänker inte mer på det. Beslutar mig för att göra ett avsteg från min självvalda årslånga exil och gå på seriepremiären hemma mot Visby/Roma, en engångsföreteelse bara, träffa vänner och se lite hockey. Det kan väl inte skada?

 

Jo, hejsan. Visserligen klarar jag av att hålla mig ifrån de bortamatcher som följer på premiären men det är ändå kört, följer matcherna på stats.swehockey, svär över insläppta mål i numerära överlägen, undrar vad som går fel i matcherna, försöker läsa mellan raderna i matchrapporter och kommentarerna på sociala medier. Samtidigt jublar jag över damlagets inledande matcher. Beslutar mig för att gå och se hemmamatchen mot Hanviken, bara en match till sen kan jag slappna av, börjar sjunga av hjärtats lust för att stötta laget, våndas över publiksiffran, lider med grabbarna över förlusten men har svårt att acceptera att vi inte sätter de målchanser vi har, åker hem och skriver en liten krönika, går på J20’s premiär på Zinken. Tänker hela tiden på A-laget och i bara farten blir det en söndagsutflykt till Nacka ishall för jag vädrar tre poäng. Vi på plats har ett jävla bra ös på läktaren, så bra att Nackas speakerbås får mental kollaps och höjer musiken mer och mer när vi sjunger i spelavbrotten, vi leder inför tredje perioden med 3-2. Ja, ni förstår, allt händer i en ohejdbar rörelse framåt. Från time out till till 100 procent läktarsupporter på några få dagar.

 

Så händer det. Redan före nedsläpp inför sista perren börjar jag ana oråd. Flera spelare i vårt lag cirklar runt på isen och samtalar med motståndare som om de planerar att fira jul tillsammans. Kugghjulen börjar snurra och tankarna går: ”va fan, ingen trepoängare på fem matcher, vi leder med ett mål, har verkligen chansen att vända trenden och så åker ni runt och fjantar med Nackaspelare?”. Spelet sätter igång det går verkligen åt HELVETE! Mål efter mål trillar in, spelet ser inte ens halvhjärtat ut. Till slut brister det för mig och jag skriker rätt ut:

”VISA LITE HJÄRTA FÖR I HELVETE!”

 

Väl hemma drar jag täcket över huvudet och jag somnar i vrede. Vaknar upp och sakta inser jag vad som hänt. Känslorna! De är tillbaka! Bajen berör igen! Älskade Bajen! Älskade känslor!

 

Visst, känslorna är övervägande av negativ art men ändock och egentligen spelar det ingen roll. Att vi suger som lag just nu är övergående. Att ta sig ur den djupa svackan, att gå från ini helvete dåligt till okay och vidare kommer att ske. Hammarby Hockey har redan vidtagit åtgärder för att bryta mönstret genom att utse en ny lagledning. Hockeyn ska givetvis lämnas till föreningen och laget, vi supportrar kan bara fortsätta att ge vårt stöd. Inte odelat, vi måste kunna göra våra röster hörda när det är befogat, när det vi ser på isen är för uselt. Men kärleken till klubben kommer alltid i första  rummet. Det är grunden. Fundamentet.

 

Så där har vi Hammarby Hockeys flaggskepp, A-laget, som det gått så ini helvete dåligt för under säsongsinledningen med bara två inspelade poäng på sex matcher.

Jag hatar det!

Och jag älskar det!